Cykeln blir min död!
Tillbaka


   Runt en miljon Holländare lider av skavsår i baken på grund av obekväma sadlar och dåligt konstruerade cyklar, visar en undersökning. Dom skulle bara veta vilka krämpor som kan uppstå innan man ens når upp till sadeln.
    Jag slutar aldrig förvåna mig över att jag tyckte livet var toppen när jag hade min första cykel mellan benen - min mors rostiga Monark som var försedd med tjocka ballongdäck och en sadel som befann sig i höjd med min nacke när jag trampade fram som galning med blicken spanande strax under styret. Det var med den jag fick lära mig hur dikena såg ut i botten och senare hur man kunde hålla balansen i hundra meter utan att halvt slå ihjäl sig. Fast en gång var det nära. Eftersom jag inte nådde upp till sadeln fick jag stå och trampa, vilket blev tungt. Det kändes också på något sätt förnedrande, varför jag snickrade till en planka som jag klämde fast i grenen på cykeln - som jag mer eller mindre red på som om det vore en häst. Vid ett tillfälle tappade hästen fotfästet, plankan rasade ner och jag efter, fastnande med mitt allra heligaste på en spetsig sak som var hållare till cykelpumpen som morsan inte lät mig ta med på mina färder. I detta fallet en färd som skulle ha kunnat orsakat min mors vållande till sonens död. Självklart tappade jag vid denna uppkomna smärta fullständigt herraväldet över allt här i världen, varför cykeln styrde som flera gånger förr sin vana trogen ner i diket och jag efter. Vi hamnade bland brännässlor som då inte bekymrade mig speciellt jämfört med smärtan att ha fått pungen halvt bortsliten.
    Efter denna mindre lyckliga resa föll mina blickar på min fars cykel. Den saknade både pump och hållare till densamma. Mina försök att använda min fars cykel fick mig att för varje tur mer och mer likna en klängande apa. Ramen satt så att säga i vägen eftersom benen inte räckte ner till pedalerna om jag hade skrevet på traditionell plats. Stången, som jag senare i livet skjutsade unga galanta damer på, satt nu fastklämd i armvecket och det blev svårt att styra och framförallt att bromsa, vilket gjorde att mina dikesvisiter blev ännu talrikare - speciellt när mörkret hade infunnit sig. Något lyse var jag inte betrodd att få åka med. Jag skulle säkert bara ha kört sönder det, sa mina föräldrar.
    På den tiden fanns en lag, att man inte fick cykla fortare än 20 km/tim. Ingen kände till lagen eftersom ingen kom upp i den farten utom i undantagsfall när en hisnande utförsbacke fick låta nerverna pirra och fönvågen i håret rakna. Annat är det nu våra cykelöversvämmade tider med racermaskiner besatta av dårfinkar som hänsynslöst far fram ovetande om andra fotgängare, trafikanter och fartbegränsningar. För alla trafikanter gäller trafikregler - undantaget cyklister - om man får döma av deras framfart. Vem har sett en cyklist stanna för rött ljus? Och varför måste de upp på trottoarerna och preja undan stackars fotgängare? Och behöver de verkligen 48-växlade hojar som går långt fortare än vad nöden kräver?
    Ibland tror jag att det var bättre förr om man ser till fart och följande av trafikregler - men ve och förbannelse så tungtrampade hojarna var. Fast man fick ju kraftiga benmuskler och bra kondition med påföljande vacker kropp. Fast det var då det.
    Nu på äldre dar har jag blivit med cykel igen. En stöldbegärlig tvåhjuling som kostade skjortan och har fler växlar än vad jag har på banken. Ont i baken får jag och fort går det. Så fort att jag cyklade omkull och slog av yttre nyckelbenet. En vurpa som jag sent kommer att glömma. Dikena tycks vara mitt favoritmål livet ut.
    Det är nyttigt för kroppen att cykla, sa min dietist som anser att jag är alldeles för kort i förhållande till min vikt. Det är lättare att gå ner i vikt än att bli längre - sa hon. Börja cykla! Varpå jag köpte mig en cykel, som höll på att kosta mig livet.
   Cykeln står numera oanvänd. Trots allt är det bättre att vara tjock och frisk än smal och invalid.

SUNE ANDERSSON

Tillbaka till startsidan för KÅSERIER