Man mår som man förtjänar
Tillbaka


   Stämningen var dagen efter. Min dödströtta blick släpade sig långsamt över golvet bort mot kylskåpet där jag hoppades att några överblivna julöl skulle stå och vänta på mig. Munnen kändes som ett ökenområde, men oasen kanske fanns i kylen.

   Jodå, det fanns öl i kylen. Den rann som en vild vårflod ner genom strupen. Efteråt fick ögonen samma förskräckta uttryck som man finner i ögonen på gamla celluloiddockor, som plötsligt överraskats av att flyta bortglömda i det opalfärgade smutsvattnet, som barnen lämnat efter sig i badkaret.

   Kort därefter var det meningen att jag skulle intaga en oförtjänt frukost. Hungerkänslorna skulle bedövas efter nattens bravader. Men av detta blev intet. Det blev i stället två stenkokta ägg och en ihjälbränd brödskiva. Detta fick mina rödglansiga ögon att ge samma aningen aggressiva häpnad som man ser i ögonen på kor som betraktar passerande godståg.

   Både dagen och jag började långsamt tina upp. Den guldglänsande solen skymtade bakom fördragna gardiner. Natten var nu ett minne blott, även om en del detaljer saknades, men nattens fyrverkeri påminde om raketanfall och kommande krig, minns jag.

   Fast just denna morgon kändes på något sätt ovälkommen. Livet stod stilla. Jag såg ingen framtid med mina färglösa ögon som kupade sig över nyfeta kinder, dallrande som uppspolade maneter, som med viss försiktighet rörde sig som böljeslagens smekningar, i en totalt övergiven värld.

   Visst handlar livet mycket om död och elände, eller som jag diktat...

Med livet som insats
och med jorden som slagfält

finns den ojämnaste kampen
i en generande svält

vem kan stoppa den död
som ingen vill se

när jag vänder dem ryggen
och inget vill ge

SUNE ANDERSSON

Tillbaka till startsidan för KÅSERIER