Sommaren utan sol
Tillbaka


   Försiktigt som en nudist forcerar ett taggtrådsstängsel gick vi båtledes i dimman som var tjock som en ännu ej riven Berlinmur. Vi såg inte ens masten framför oss. För säkerhets skull gjorde vi mössor av "gladpack" (foliepapper) som skulle fungera som radarreflektorer så att handelsflottan och försenade Vaxholmsbåtar skulle se oss på radarn. Vi hamnade så småningom i en vik dit vi med all sannolikhet aldrig skulle ha hittat ens i klar sikt. Hade någon frågat oss hur vi lyckats navigera dit in i denna tjocka hade vi säkert sagt
– Man känner väl sin skärgård!

   Det här var andra dagen på sjösemestern som enligt opålitliga meteorologer äntligen skulle bjuda på sol och värme. Dessförinnan hade sommaren mera visat tecken på ny istid än en efterlängtad solskensdag i vår vackra skärgård. Vi tog inga risker utan styrde hemåt när sikten återkom. Några lyckliga kamrater hade åkt till solen i varmare länder där de med all rätt njöt av vackert väder och god mat med passande dryck. Själva tog vi bilen och åkte med avslagen luftkonditionering till Örebro där kåldolmarna och bordsvattnet smakade lika tunt som på vilken nedläggningshotad krog som helst.

   Vi stannade i två dagar. En dag med strilande regn och åskskurar och en med – hör och häpna - SOLSKEN. Då passade vi på att göra en lagom lång utflykt till den urgamla staden Nora där vi bjöds på antikmässa. Vi åldringar fick representera samtiden. Det kostade oss 25:- per person. Orättvist tyckte vi. Här har vi slängt en massa onyttiga saker i vår ungdom och kommer nu för att köpa tillbaka avdankat gods, som plötsligt blivit upphöjda till rariteter, för hundra gånger så mycket som vi betalade första gången. Och det skulle vi dessutom betala inträde för. Säkert fick vi betala moms på biljetterna - om inte hela tillställningen gick i de svarta pengarnas anda. Något stånd med kassamaskin lyckades ingen visa upp. Inte ens en gammal till salu. Så mycket skrot har jag aldrig sett i hela mitt liv på ett och samma ställe. Priserna fick mig att tro att allt var av guld. Även om jag klippte bort den sista nollan blev jag införstådd i att jag borde byta bransch.

   Vi åkte vidare till Jämtland för att hälsa på min 86-årige farbror i Bräcke. När vi pratat klart om väder och vind och han vunnit över mig i schack tre gånger i följd, åkte vi i störtregn mot Norge - men vände i ett Åre som var helt översvämmat. Halva Åreskutan kom rinnande genom den populära skidorten som nu kunde bjuda på störtlopp med vattenskidor. Snacka om inkontinens. Vi lade om rodret och stävade hemåt mot nya åskskurar.

   Några dagar senare begav vi oss ut i världen. Vi bordade Silja Serenad som förde oss via baren till Helsingfors. Med oss hade vi det vanliga vädret – och nyinköpta paraplyer i XXL-format. Maten på båten smakade bra ända tills vi kom ut på öppet vatten. Då satte berg- och dalbanan igång. Några olyckligt lottade magar tyckte inte om de 8 meter höga vågorna, vilket också hördes. Matsmältning kom så att säga utanför magen.

   Helsingfors bjöd på fint väder så länge vi satt i rundtursbussen som förde oss runt på dåligt underhållna gator.
När turen var över och magarna skrek efter mat, kom regnet – vad annat. Enda trösten var att det var is- och myggfritt.

   Semestern tog slut långt innan solbrännan infunnit sig och den albino-färgade huden var i originalskick. Augustikvällarna kom med regn och blåst, men en kväll fick vi se fullmånen hängande som en kräftlykta i talltopparna, fjärdarna låg blanka som nyinköpta CD-skivor och månskenet speglade sig i vattnet som låg helt ovetande om nästa dags väderprognos. En stilla, ljudlös och fridfull skärgård som lindade sig som bomull runt själen. Inga rubriktörstande kvällstidningar eller reprisfulla TV-program som störde vår frid.

   Snart skall båtarna upp på land – igen. Fast i år skall jag fuska och ha båten kvar i sjön. Då kan jag vara först ut i skärgården nästa vår – om det blir fint väder.

SUNE ANDERSSON

Tillbaka till startsidan för KÅSERIER