Husbehovsbränning
Tillbaka


Hemkört - vår nationaldryck!
Hade man inte brygghus för brännvins-tillverkning gick det bra att bränna i köket.

Sedan 1600-talet har brännvinet beskattats och tillverkningen reglerats i lag. Brännvinsbränning i hemmet ansågs som en självklar rättighet och brännvinet ingick i det dagliga hushållet. Den fria husbehovsbränningstidens era mellan 1810-1855 medförde ett ohämmat brännvinsmissbruk i vårt land.

År 1820 drack vi 40 liter 50%-ig sprit per man och år. Man använde potatis som råvara. Det fanns gott om potatisland, men först när husbehovsbränningen förbjöds såg man sig nödgad att äta potatis. Till den dagliga sillen visades det sig att potatisen blev ett bra komplement, och det ser vi ju än idag bevis på. På 1820-talet började fabriksbrännvinet sitt segertåg över landet - till böndernas förtret men till statens glädje, eftersom detta inbringade flera skattepengar. En kanna tiodubbelt renat kostade år 1878 endast 2 kr. En kanna är 2,6 liter vilket översatt till 70-centiliters flaskor blir 54 öre flaskan. År 1860 förbjöds hembränningen slutgiltigt.

SPRITKUNGEN
L.O. Smith, även kallad brännvinskungen fast han var nykterist, åstadkom en företags- och nationalekonmisk sanering av hela branschen. Alla de små brännerierna försvann i stort sett och hamnade under Smiths händer. Han lyckades ordna distributionen av brännvin på ett praktiskt, förnuftigt och ekonomiskt riktigt sätt. Och han lyckades dessutom få fram betydligt bättre varor och bättre sorter. Det råa supandet tyckte han inte om, varför han lyckades påverka supkulturen i en mer borgerlig riktning. Han kom att spela en stor roll när det gällde att introducera vin i Sverige som måltidsdryck.

Vad han åstadkom var begynnelsen till ett monopol. L.O. Smith var 1800-talets Systembolag. Hans roll när det gällde brännvinshantering och alkoholsederna var densamma som en modern finansministers. Han kunde bestämma brännvinspriserna och styra brännvinsströmmarna ut till folket.

Långt senare, när Bratt-systemet infördes, kom staten att överta Lars Olsson Smiths roll. Staten blev brännvinskung.

Men fortfarande ser vi idag L.O. Smith när vi har nöjet att öppna en Absolut Vodka. På flaskan finns en liten bild på honom. Titta efter nästa gång det beger sig, och ni kan känna historiens vingslag ända ner i magen. Skål!

Under 1870-1880 pågick de stora brännvinskrigen mellan L. O. Smith och Stockholms utskänkningsbolag. Gratisbåtar sattes in mellan Stockholm och Fjäderholmarna som blev bas för försäljningen av "absolut rent brännvin". En kanna brännvin (2,6 liter) kostade 1,75 kronor. På ett år sålde man 1,5 miljoner brännvin. De var två om spritförsäljningen, varför det rådde stort spritkrig. Eftersom Fjäderholmarna låg inom Stocholms stads hamnområde utgick en hamnavgift på 1 öre per kanna. Den avgående segraren Smith (den förlorande hette Danielsson) betalade - i ettöringar(!) Det blev hela 280 575 stycken att räkna för stadskamreraren. Senare sålde Smith sin tillverkning - under förutsättningen att samtliga krogar i Stockholm skulle servera hans "10 gånger renad sprit".

Det är inte alla som får vara med på bild på en sådan populär dryck.

MOTBOKEN
Motbokssystemet genomfördes på ett hårdhänt sätt av Bratt och några andra nykterhetsivrare. En betydande del av befolkningen blev mot sin vilja utan motbok och många som fick motbok var missnöjda med tilldelningen.

Motboken kom 1914 och var införd i hela landet 1917. År 1955 avskaffades den till de flestas stora glädje. Den hade varierande regler allt eftersom Bratt och de andra nykterhetsivrarna insåg att den inte fick avsedd effekt. En lång tid hade man en tilldelning av 1 liter per vecka. Inköpen måste göras i en för motboksinnehavaren utsedd butik. Han fick inte köpa mer än en liter varje gång och inköpen skulle göras med minst 4 dagars mellanrum. Spritransonen varierade med hänsyn till inkomst, ålder och kön. Kvinnor fick som regel ingen motbok om de var gifta. För ogifta kvinnor var tilldelningen ytterst sparsam.

KRISTIDEN
1916 hade en tilltagande varuknapphet blivit en rysande sanning, varför ingen fick köpa mer än två liter per månad. Under en dryg månad året därpå rådde totalt försäljningsförbud och därefter en begränsning till högst två liter per kvartal. Detta medförde att en omfattande "hemindustri" tog fart. Spriten ökade i värde och användes som bytesobjekt - speciellt av nykteristerna som inte nyttjade sin motbok. Handeln med apparater och recept fick en "epidemisk utbredning".

I början av 1920 var lönnbränning en vanlig företeelse och spritsmugglingen började få en oroande omfattning. Man kunde bränna hemma i lugn och ro, även om polisen stod utanför och knackade på dörren. Det gällde bara att skilja mäsken från apparaten, för var för sig var de tillåtna! Men den luckan i lagen ändrades snart, samtidigt som den lönnbrända spriten fick stor konkurrens av insmugglad sprit från Estland och Tyskland. Spritdepåfartyg ankrade upp utanför fyramilsgränsen och stora partier med bra sprit togs iland av mindre båtar. Det var storsmugglare - Niska är en av de mest välkända - som med hjälp av fattiga fiskare tog iland spriten. För det mesta med lång näsa och ett hånskratt åt tullen.

FÖRBUDSOMRÖSTNING
1922 hade vi en förbudsomröstning som höll på att sluta med katastrof. Det var med hårfin marginal som Nej-säjarna vann. Albert Engström var en stor motståndare till spritförbud. Han målade en affisch som fortfarande finns att köpa på Vin & Sprithistoriska museet.

Folkomröstningsaffisch av
Albert Engström från förbudsomröstningen 1922

MOTBOKSÄGARNA ORGANISERAR SIG
År 1927 grundades Sveriges motboksägares riksorganisation med syfte att juridiskt och moraliskt värna om den enskildes rättigheter i den mån de hotas av olagliga restriktioner och andra försvårande åtgärder.

DEPRESSIONSTIDEN
I början av 1930-talet hade vi lågkonjunktur och stor arbetslöshet, vilket ledde till ökad brottsbenägenhet och till lättförtjänta pengar. Såväl smuggling som lönnbränning ökade och fick sin stora glansperiod. Men det var inte bara svenskarna som törstade. Norge upphävde sitt spritförbud först 1927 och finnarnas totalförbud upphörde 1931.

Två VITA och en BRUN (och Lapaloma)
Stadshotellens bakfickor hade föregångarna till SJ's oätbara plastmackor. Enligt lag fick man inta två snapsar och en Cognac - under förutsättning att man åt. Det serverades då, som mat, två själsdöda smörgåsar som ingen ville ha. De återfördes till köket samtidigt som gästen avlägsnade sig och blev sedan "pånyttfödda" så fort en ny gäst uppenbarade sig. Så kunde det hålla på tills någon "elak" person stoppade in en tandpetare i smörgåsen som "den nye ägaren" fick stickande i gommen. Ett oherrans liv uppstod, varvid den tandpetarstuckne fick avlägsna sig - utan att hinna betala notan. En viss sport i detta förfarande lär ha uppstått.

SPRITSTREJKEN
År 1963 ringlade sig köerna till Systembolagen långa som evigheter. Inga spritleveranser kom till Systembolagen och folket köpte allt som fanns. Som en av de sista kom jag fram till kassan när endast 2 flaskor fanns kvar. En Cognac med ett pris som vida översteg mitt sparade kapital samt en likör som var knallgul och såg helt odrickbar ut. Jag avstod från köp. Det var väl första och sista gången jag besökt ett systembolag och gått ut tomhänt. 96 %-ig sprit hade plötsligt blivit aktuell på den törstiga marknaden.

MELLANÖLET
År 1965 beslutade riksdagen utan föregående utredning att mellanölet skulle införas och få säljas i dagligvaruhandeln. Glädjen över detta blev emmellertid allför kort och redan 1972 beslutades med minsta möjliga marginal att mellanöls-försäljningen skulle överföras till systembolag.

NUBBEVISOR
För er som lever i den villfarelsen att man måste sjunga snapsvisor oavsett hur illa och ostämt det än kan låta, kan vända er till Vin & Sprithistoriska museet som har gett ut boken "Stora Snappsviseboken", som innehåller 1000 insända bidrag. Den finns även att köpa i bokhandeln.

Många tror att snapsen smakar bättre om man sjunger innan den intages. Kanske är det därför vi är världsberömda för att sjunga hellre än bra.

Tillbaka till startsidan för KÅSERIER