Gratisresan
 Tillbaka   

   Det är längre än man kan tro till Vassijauri. Jag hade faktiskt ingen aning om var denna svårstavade ort låg, mer än att det skulle vara Sveriges nordligaste järnvägspunkt. Min far jobbade där uppe, långt från civilationen, som linjedragare åt Vattenfall och jag gick på ASEA's Industriskola i Västerås som bjöd på fri hemresa två gånger om året. Mina föräldrar bodde visserligen i Undersåker utanför Åre, men jag sa att mitt hem låg i Vassijauri. Nyfiken som jag är, tyckte jag det lät spännande att få se Sverige med den riktiga ödemarken. Då fanns det inte ens bilväg dit. Att det sen råkade vara så skrämmande öde hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.

Jag fick min fribiljett och reste under ett drygt dygn på tåget "Nordpilen" tillsammans med ett gäng dödstysta och tänkande människor som var på väg till en chacktävling i Kiruna.

Själv skulle jag ännu längre. När vi passerade "björkarnas stad" Umeå kändes det som om vi snart borde vara framme, men ack så jag bedrog mig. Vi var bara halvvägs. Men vädret var vackert. Solen sken hela tiden, även vid framkomsten klockan tolv denna juninatt. Det fick mig att tänka på melodin "The Midnight Sun Never Sets" av Quincy Jones. Borde kanske vara Polcirkelns signaturmelodi.

Vid framkomsten syntes endast ett stort men ödsligt beläget stationshus, 654 meter över havet, utan tillstymmelse till mänsklig närvaro. Med tveksamma steg gick jag av tåget samtidigt som jag jämförde stavningen på min fusklapp som jag för säkerhets skull hade med mig och ortsnamnet på stationsbyggnaden. Ett så konstigt namn kunde väl inte finnas på två ställen eller förväxlas med något närbesläktat. Allt syntes stämma, men varför kom inte min far och mötte mig?

Mitt i den soliga natten vinkade jag farväl till tåget. Samtidigt kunde jag då se hur det såg ut på andra sidan av spåret. Jodå, där kom min far gående från en nyuppförd barack där arbetarna bodde. Vi sa hej till varandra och innan han hade ställt frågan berättade jag att resan gick bra. Så här långt upp i Norrland hör det till att man sparar på orden.

Vi gick in i baracken, där det satt ett gäng och spelade poker. Själv hade jag siktet inställt på att få tillgång till en säng. Man blir trött av att sitta overksam under så lång tid.

Jag sov gott och vaknade av att någon frågade om jag ville ha en radio på rummet.
- Visst, sa jag och somnade om.
Efter en stund kom samma röst med frågan om den lät bra?
- Vilken var det som lät? frågade jag och vände mig om i sängen och stirrade rakt i ögonen på en jämnårig och vacker ung dam. Det visade sig att denna hjälpsamma tjej var anställd för att hjälpa till med mat och renhållning i baracken och kände sig vansinnigt isolerad bland de äldre och småfräcka arbetarna. Hon tyckte naturligtvis att jag kom som en räddande ängel, presenterade sig som Leila, berättade att hon var från Finland och ville snarast åka därifrån - om hon fick något annat jobb. På stående fot föreslog hon att vi skulle ta en liten promenad tillsammans ut på fjället under eftermiddagen, för då hade hon ledigt.
- Jo men visst, sa jag på nyinlärd norrländska.

Genom rummets enda fönster kunde jag se ett stort och vackert fjäll som såg inbjudande ut. Jag beslöt mig genast för att först ta en egen promenad för att rekognosera. En promenad som till slut fick ett lyckligt slut. Är man som jag "nykomling" i en storslagen natur har man inga riktiga avståndsbegrepp. Ett jättestort fjäll som man tycker ligger alldeles i närheten kan i verkligheten ligga flera mil bort.

Det jag trodde var en halvtimmes promenad ända upp till toppen av fjället blev strapatsrik en timmes promenad fram till bara foten av fjället. Under vägen råkade jag kliva ner i en bäck som jag trodde var tom på vatten. Tydligen syntes inte det kristallklara vattnet där det låg alldeles stilla och väntade på en vandringsman som inte visste bättre.

Nästa galenskp gjorde jag när jag började gå på snön vid fjällets fot. Utan någon som helst förvarning försvann underkroppen genom snötäcket. Där blev jag hängande med armarna krampaktigt utsträckta som på en korsfäst. Försiktigt hasade jag mig med största möjliga försiktighet upp ur hålet för att sedan aldrig mer sätta min fot på snö vars underlag tillhörde det okända. När jag tittade ner i det mörka hålet kunde jag inte urskilja någon botten, så vart det hålet slutade vet jag fortfarande inget om. Man vill ju inte opåkallat hamna på okänd ort.

Vid min återkomst stod Eila klar att påbörja vår gemensamma promenad. Vi gick långt och när en pytteliten fjällsjö dök upp, som på beställning, föreslog jag att vi skulle ta oss ett dopp.
- Alldeles för kallt, sa hon iskallt.
Kanske hon var lite pryd bara, tänkte jag och klädde av mig.
- Självklart kan väl den där lilla pölen inte vara mer kall än att en viking som jag obehindrat skulle kunna ta ett dopp, tänkte jag.

Vad jag då inte visste, men som hon säkert gjorde, var att sjön var den klaraste och renaste i Sverige med ett siktdjup på 34 meter (samma som sjöns största djup) och att den fick sitt vatten från de omgivande glaciärererna. Den är isfri endast tre månader om året. Detta var i slutet av juni.

Det räckte med att ena stortån nuddade vattnet, för att jag med blixtens hastighet skulle flyga upp och fram till hennes öppna famn - för att värma mig ordentligt.

Vi hittade så småningom tillbaka till baracken där vi spisade jazz och hade det mysigt. Det enda som jag har kvar från den resan är ett porträtt hon ritade av sig själv på en LP-skivas skyddsfodral av Duke Ellington - en musiker som hon gillade väldigt mycket. Även jag blev omtyckt - kanske inte svårt när man var det enda efterlängtade alternativet i denna vildmark.

SUNE ANDERSSON

Tillbaka till startsidan för KÅSERIER